Ditt autentiska jag - Sökandet efter en identitet
Edna Eriksson
Edna Eriksson har arbetat med mångkultur, mångfald, likabehandling och jämställdhet i snart två decennier. Hon har gjort det i egenskap av journalist, debattör, tjänsteman på en rad olika departement och myndigheter, samt som utbildare och föreläsare. I en artikel som specialskrivits till Talarforums inspirationsbrev undersöker Edna hur sökandet efter den personliga identiteten kan komma i konflikt med, en kanske inte alltid självvald, grupptillhörighet.
Jag upplever att vi lever i en tid där vi mer än någonsin är besatta av att hitta vårt eget autentiska jag, vår egen identitet. Men identiteten är inget du finner. Att söka din identitet är som att fånga vinden, den låter sig inte fångas.
Men letar vi verkligen efter oss själva? Eller letar vi efter något att tillhöra. Identitet handlar sällan om ditt unika egna utan på vilket sätt du är en del av en grupp. När gruppen blir identiteten får vi problem. Inget är så hänsynslöst ogeneröst som att tillhöra en grupp. En gruppidentitet slår ner mot varje avvikelse då den inte klarar individualitet och förändringar. Skulle en grupp vara fylld av individer som inte går att kategorisera faller ju hela gruppens identitet.
Gruppen svensk utgår från idén om en grupp där alla är likadana, identiska varandra. Inte undra på att just det blir en källa för konflikt. Sverigedemokraterna strider mot varenda avvikelse, varenda förändring och varenda människa som rör sig utanför deras identitet. Deras bild är att människan är en fast och oföränderlig punkt och att dessa identiteter är medfödda. En gång svensk alltid svensk. En gång invandrare alltid invandrare. Aldrig mötas de två. Aldrig går de att förena.
Sverigedemokrat eller inte. Vi är alla fast i detta system. Ett system där normen inte är en vit, svensk, heterosexuell man utan normen är en värdering och en föreställning om att vi går omkring och är fasta identiteter. Den största normen vi har är att vi tror på allvar att våra identiteter bygger på att vi är män, kvinnor, svenskar, invandrare, heterosexuella, homosexuella, unga, gamla eller andra grupptillhörigheter.
Jag tänker på Pride för några år sedan. En stor grupp gick med plakat där det stod: ”Krossa hetronormen”. Efter dem gick en person med ett eget litet plakat där det stod ”Krossa schlagernormen”. Gruppens identitet kommer alltid vara på bekostnad av individen.
Det finns en lösning på detta. Vi må tillhöra vilka grupper som helst men det betyder inte att det är vår identitet. Vi verkar ha svårt att förstå skillnaden mellan VAD vi är och VEM vi är. Jag är kvinna, född i Mexiko, har ADHD, är halvt döv. Saker jag är och saker jag har. Men inget av det berättar vem jag är. Vem jag är går inte att svara på. Det ändras varje dag. Jag är inte samma person idag som när jag var 10 år. Det är inte du heller. Min vän Jesper Odelberg uttrycker detta tydligt när han säger: ”Jag har en CP-skada men jag ÄR inte CP-skadad”.
Mitt autentiska jag har ingenting med kön, ålder, ursprung, längd, vikt, hårfärg eller vem jag älskar att göra. Mitt autentiska jag händer i relation till andra. Det är mina handlingar, min tanke och mina värderingar. De ändras varje dag. De är inte exakt samma och bör inte vara det heller.
OS är ett bra exempel på den gamla världens normer. Vi speglar oss som nationer och ser vem som presterar bäst. De tävlande som lyckas skänker glimmer från sina medaljer till alla andra i samma land. Kalla skapar starka känslor, tårar och lycka till kungen, till Silvia, till dig och till mig i fantasin om att vi tillhör en gemensam identitet som nu presterat sig upp på guldpallen. Vi lever i solen av guld eller i skuggan av skam, beroende på hur det går för de tävlande.
Idrotten är en stark arena för gruppen. Därför är den också så hänsynslös. Det förvånar mig inte att det är på idrottens arena som just sexualitet, brytandet av könsnormer, brytandet av identiteter skapar så starka känslor och skapar så mycket intolerans. OS och andra internationella tävlingar kräver nationalism, hetronormativitet och ett bevarande om idén att ingen får avvika.
När Tregaro målade sina naglar, när Anja Persson kommer ut, när Zlatan tävlar för Sverige när människor försöker vara sig själva så rämnar själva fundamentet av vem som är vem. Det verkar vi ha svårt för att acceptera. Vi rättar oss i ledet. Tregaro tog bort nagellacket, Anja Persson håller låg profil och Zlatan talar om i en bilreklam till nationalsången att han vill leva och dö i Sverige. Allt är som förut. Inget är rubbat.
Författaren James Baldwin, dubbelt marginaliserad som homosexuell och afrikansk amerikan, sade i ett klassiskt anförande från 1963:
”Vi befinner oss alltså nu i ett läge där ett helt folk i ett land tror att jag är en ”nigger”, men jag tror inte på det. Slaget har börjat! För om jag inte är vad ni sagt mig att jag är, då innebär det att inte heller ni är vad ni trodde att ni var. Och det är detta som är krisen. Landet skakas inte av en ”negerrevolution”. Landet skakas av tanken på sin egen identitet.”
Varje gång du på något sätt gör uttryck för ditt autentiska jag rämnar gruppens identitet. Vårt land liksom allas länder skakar i tanken på sin egen identitet. Det är sunt, det är välkommet och det är fruktansvärt skrämmande för många. Det är den viktigaste insikten av alla. Vi är bara en grupp, människan, och därutöver egensinniga, motsägelsefulla, inkonsekventa, paradoxala och rörliga gåtor till människor.
