Fotboll är farligt för homosexuella och minoriteter

Thomas Hitzlsperger, tidigare mittfältare i Aston Villa, var den första fotbollsspelaren i Engelska Premier league att gå ut offentligt med sin homosexuallitet. Men den pensionerade basketstjärnan John Amaechi, som var den första NBA-spelaren att ”komma ut”, tvivlar på att många fler kommer att följa Hitzlspergers exempel. Amaechi anser att problemet är själva fotbollskulturen, som han beskriver som ”giftig” och farlig för homosexuella.

Att ”komma ut” är bättre än att vara i garderoben. Att vara äkta är bättre än att vara falsk. Därför tror jag att det är bra för Thomas Hitzlsperger att ha ”kommit ut”. Jag är säker på att hans liv kommer att bli betydligt bättre allt efter tidens gång. För de allra flesta är det inte längre någon jättegrej att ”komma ut”, men inom idrotten är det fortfarande ett problem. Problemet, speciellt inom fotbollen, är att idrotten aldrig har utvärderat sig själv ordentligt. Den har aldrig förstått hur ”giftig” dess kultur är.

Fotbollskulturen är ”giftig” och inte bara för homosexuella - den är giftigt för asiater, för kvinnor som vill bli chefer och för färgade som vill göra något annat än att bara spela. Fotbollen är giftigt på många olika sätt, men fotbollen själv ser sig inte som det. Den ser sig som en fantastisk, underbar och progressiv rörelse. Fotbollen är som den tjocka killen som tittar på sig själv i spegeln och ser en Adonis titta tillbaka. Det är en självbild som har väldigt lite gemensamt med verkligheten.

Om man vill se människor vara sig själva, se dem komma ut på planen och göra sitt bästa eftersom de kan vara sig själva, då måste kulturen inom fotbollen ändras först. Men för att fotbollsspelar på högsta nivå ska ”komma ut” måste fotbollskulturen ändras i grunden. En sådan förändring kan ske genom att ett förvånansvärt litet antal personer, i maktställning, ändrar på sitt beteende.

De flesta företag i näringslivet har genomgått ett sådant förändringsarbete. De har förstått att frågor om mångfald inte handlar om att vara trevlig, PR och tomma fraser. Men fotbollen är lite av idrottsorganisationernas Saatchi & Saatchi (en av världens största reklambyråer – red. anm.). Den är riktigt bra på reklamkampanjer och färgglada affischer. Vilket är en del i förändringsarbetet. Men det dagliga, tröga och tråkiga arbetet, där gör fotbollen ingenting.

Jag har arbetat med multinationella företag och organisationer som gjort stora förändringar, där ledande befattningshavare gjort allvar med förändringen de pratat om genom att grundligt utbilda hela personalen på samtliga nivåer. Det är fantastiskt att se hur organisationer inom bara ett par år har förändrats radikalt. Förändringen lockar sedan de allra bästa människorna till företaget. Men fotbollen har valt att stanna i medeltiden – när det kommer till antalet kvinnor i styrelserummen, färgade i ledningen eller homosexuella över huvud taget inom organisationen. Det visar att fotbollen egentligen inte är intresserade av att ha de bästa lämpade människorna inom sin organisation. Fotbollen vill inte ändra sig, eftersom de med högre befattningar vet att nya människor, fler kvinnliga chefer, fler asiatiska spelare och ledare betyder mer mångfald. Och mångfald är ingenting för fotbollskulturen.

Fotbollen tror att trångsynthet och förutfattade meningar existerar i små fack; att orsakerna är små separata monster som de måste bekämpa ett i taget. De har valt att bekämpa rasism-monstret först för att sedan gå vidare till nästa. Men trångsynthet och förutfattade meningar är som en hydra med många huvuden. Du kan hugga av hur många huvuden som helst - det kommer bara fler. För att ha ihjäl monstret måste du gå till okunskapens och mytbildningens centrum. Generellt räcker det med att 10-15 % av en organisation är med på förändringen för att resten ska följa efter. Fans kommer att följa med om de är leds på rätt sätt.

Att ”komma ut” är ett stort steg för de flesta. Att ”kommer ut” inför sig själv är en utmaning för många. Att ”komma ut” inför sin familj och vänner kan vara mycket svårt. Lägg sedan till svårigheten med att komma ut till fullständiga främlingar - som sedan kommer att skriva på Twitter och kalla dig ”b*g” - plötsligt inser du att det fortfarande finns problem som måste tas itu med. Jag ger samma råd till alla människor som funderar på att ”komma ut”. Du bör komma ut om det riskfritt. Om du vet att dina lagkamrater kommer att vara stödjande, om du vet att din klubb kommer att vara stödjande, att din ledning kommer att vara stödjande och din familj kommer att vara stödjande, så gör det.

Att ”komma ut” är bättre än att stanna inne. Att vara sig själv gör allting lite ljusare.

Intervjun med John Amaechi gjordes av BBC Sports reporter David Ornstein och är översatt till Svenska