Mjukt militärt ledarskap - engagemang genom delaktighet

Robert Karjel

Robert Karjel har en minst sagt imponerande militär karriär. Han var inblandad i räddningsaktionen kring Estonia, han har på uppdrag av FN och EU lett en helikopterdivision i Adenviken utanför Somalia för att bekämpa pirater samt eskortera mat och mediciner till miljontals svältande somalier. Därefter byggde han upp ett helikopterförband i Afghanistan. Robert Karjel delar här med sig av en unik inblick i det ledarskap han har använt sig av, vilket är det som den svenska försvarsmakten lär ut. Det handlar om hur man som ledare får såväl den enskilde medarbetaren som hela organisationen att framgångsrikt möta helt nya uppgifter trots svåra yttre och inre förhållanden. Att man som ledare både måste ge ansvar men också skapa förutsättningar för individen att kunna ta det.

Passagerarfärjan Estonia sjönk strax före klockan ett på natten 28 september 1994. Bogvisiret i fören hade givit vika för stormen och de höga vågorna på Östersjön. Vattnet hade forsat in på bildäck och fartyget började luta kraftigt. Lutningen gjorde att livbåtar inte kunde sjösättas. Av de 989 personerna som var ombord på Estonia kunde bara 137 räddas. 852 dog. De flesta räddade vinschades upp till helikoptrar med hjälp av ytbärgare. Robert var en av helikopterpiloterna under räddningsaktionen.

• Estonia var ett tillfälle då man inte kunde avbryta och säga att ”det här blir för svårt, vi får ringa någon annan”. Det fick mig att inse hur skört både livet och samhällsstrukturerna är. För när ett fartyg med tusen människor ombord sjunker handlar det till slut om att enskilda individer gör någonting som är svårt, komplicerat och som dessutom innebär väldigt stora risker. Jag insåg att ett samhälle ytterst bygger på att individerna är villiga till uppoffringar som inte nödvändigtvis är kopplade till en belöning.
• Jag vill inte att det här ska tolkas politiskt, varken höger eller vänster. Det handlar om sådant som mod och uppoffringar. Poängen är inte att vi som var med under räddningsinsatsen var exceptionella eller gjorde någonting som ingen annan kunde ha gjort, men det är tydligt att det förekom både mod och uppoffringar där och då. Och det är vad jag menar att samhället ytterst vilar på. Vi måste alla vara villiga att göra uppoffringar och visa mod, även i vardagen.

Rädslor - bland somaliska pirater, i Afghanistan och på kontoret

Efter Estoniakatastrofen har Robert tjänstgjort på uppdrag av både FN och EU. Han har bland annat lett bekämpningen av pirater i Adenviken utanför Somalia. Inför uppdraget fick han mycket kort tid på sig att förbereda sig och sitt förband på insatsen. Organisationen var också präglad av tidigare misslyckanden inom försvarsmaktens helikopterverksamhet, där prestigeprojekt kraftfullt försenats och många kollegor omkommit i flyghaverier. 2013 var han sedan i Afghanistan för att bygga upp ett nytt förband med Black Hawk-helikoptrar för svenska försvarets räkning.

– Situationerna i Somalia och Afghanistan är ju givetvis oerhört extrema och speciella. Det vi var med om där är sånt som inte så jättemånga kommer i kontakt med. Men det finns något allmängiltigt med dessa situationer: När man är ansvarig för en verksamhet handlar det om att förhålla sig till ett förväntat resultat. Att vid en viss tidpunkt ha uppnått det som förväntades och inte bara nästan ha nått dit. Jag upplever att man brottas med den typen av frågor i alla verksamheter. Det handlar dels om att formulera vart man vill och vad det innebär att vara där. Men även vad som krävs för att komma dit. Mina erfarenheter från Somalia och Afghanistan har lärt mig hur man leder och genomför väldigt komplicerade verksamheter som dessutom är kopplade till ett stort risktagande. Både ett ekonomiskt risktagande, för en helikopterdivision är inte billig, men givetvis även ett stort mänskligt risktagande. Det vi gjorde var ju verkligen inte ofarligt.

– Av att ta risker, ibland ganska stora, har jag lärt mig om rädsla och hur man hanterar den, både som individ och som ledare av en grupp. Och i det finns något allmängiltigt. För oavsett om man är rädd för att förlora en massa pengar, sin heder eller bli skjuten i Afghanistan, så är reaktionerna likartade. Och man kan hantera rädsla på ungefär samma sätt. Om jag träffar någon när jag är ute och föreläser som har oro i sin organisation och som får höra om att jag har varit i Somalia och Afghanistan, så kan han eller hon säkert tänka att ”Ja ja det där låter ju spännande, men det gäller ju inte oss. Det är ju inte direkt så att det är någon som skjuter på oss”. Och nej, det är det ju inte, men även om de yttre omständigheterna är väldigt olika så är de mänskliga reaktionerna ungefär dom samma och man kan hantera dom på liknande sätt.

Engagera genom delaktighet - inte genom att peka med hela handen

Nidbilden av en yrkesofficer är någon som går runt på en kaserngård och skriker åt beväringar. Men den ledarstilen ger Robert inte mycket för. I sina föreläsningar lägger han istället fokus på vikten av att alla ska känna sig engagerade och delaktiga.

• Det där med att gå runt och skrika och peka med hela handen kan funka om man har två hundra människor som ska gräva en grop. Men om man har en uppgift som bara är lite mer komplicerad och som dessutom i någon mån har ett kvalitetsmått, då måste man få de människor som ska utföra arbetet att bli engagerade och känna sig delaktiga. Man måste få individerna i gruppen att kliva fram och vilja göra saker.
• Som ledare ska man ju givetvis ha viss koll på detaljverksamheten men man måste vara väldigt klar över att man främst ska koncentrera sig och ha fokus på helheten. Då kan man inte försöka vara bättre på detaljgenomförandet än de man har under sig. Visst är det ledaren som bestämmer vad som ska göras och när, men hur det ska genomföras, vilket som är bästa sätt att få till det är det andra som är bäst på. Det måste man som ledare lära sig att acceptera.
• I ledarskapsutbildningarna inom försvarsmakten och grunden i vårt synsätt är precis så. Som ledare ska man berätta vad som ska åstadkommas. Inte hur. Den som bäst kan avgöra hur uppgiften ska utföras är den som står för själva genomförandet, inte den som behöver få den gjord.

Robert Karjel har civilingenjörsexamen i Teknisk Fysik, har utbildats vid amerikanska Marinkåren och under 2005 var han Copeland Fellow vid anrika Amherst College i Massachusetts där han arbetade som författare. Karjel har gett ut fyra romaner, varav den senaste: "De Redan Döda", fått internationell spridning och är under bearbetning till film i USA. Han föreläser inspirerande både på svenska och engelska.