Vem platsar i laget Sverige?
Stina Oscarson
KRÖNIKA: Stina Oscarson om ett skakande självmordsförsök.
Jag har just passerat en stor reklamskylt med Försäkringskassans pågående kampanj ”Laget Sverige” och går och funderar på vad det egentligen är man gör reklam för. För att inte tala om hur det kan komma sig att Försäkringskassan alls gör reklam. ”Vi bryr oss inte om hur sjuk du är” står det, ”vi bryr oss om din arbetsförmåga.”
Det är då jag ser honom. Han står mitt på bron. Utanför räcket. Jag vet att många hoppar just här, men har aldrig sett det förr. Han har inte heller hoppat än, men han har klättrat över skyddsräcket. Uppenbarligen tvekar han lite. Vi är två som ser honom samtidigt. Vi får ögonkontakt och kommer tyst överens om att hon försöker prata med honom och jag ringer. Jag går några steg bort. Vänder mig om. Väl medveten att varje handling kan sända fel signaler och få honom att släppa taget för gott. Får besked att de ska komma inom ett par minuter, meddelar den andra kvinnan och informerar försiktigt nyfikna och oroliga passerande för att undvika en folksamling.
Jag är rädd att det ska dröja, men det tar verkligen bara ett par minuter innan han kommer. En civilklädd polis. Han parkerar motorcykeln vid brofästet och promenerar sista biten. Lugnt och bestämt går han fram till broräcket. ”Du. Bara så du vet” säger han, ”du dör inte om du hoppar. Du blir svårt skadad och förmodligen ett kolli för resten av livet. Men du dör inte” ”Hur kan du veta det?” ”Ja, just det här vet jag faktiskt. Kom över räcket så kan vi i alla fall tala om saken.” Tonen i hans röst vittnar om en enorm erfarenhet och efter två minuter klättrar killen tillbaka över räcket in på bron. Den två meter långa polisen öppnar sina armar och kramar om honom. Det ser ut som fadern och förlorade sonen. Killen svarar besvärat med att omedelbart bryta sig loss. ”Är du polis eller? Låt mig vara ifred! Du fattar ändå ingenting.” ”Nej det är möjligt, men jag föreslår att du ändå följer med mig härifrån.”
Jag står skakad kvar på bron och ser dem försvinna tillsammans. Det jag just bevittnat är något av det svåraste och vackraste en människa kan göra. Bortom all skit som skrivs om polisen, tänker jag, är detta deras vardag. Professionalism och medmänsklighet i total förening. Jag struntar i mitt möte och går tillbaka samma väg som jag kom. Vid brofästet sticker Försäkringskassans reklam än mer i ögonen: ”Vi bryr oss inte om hur sjuk du är. Vi bryr oss om din arbetsförmåga. Alla behövs i laget Sverige” Vilket jävla lag vill jag skrika. Vem tävlar vi mot?
Det talas om att kostnaderna för den psykiska ohälsan är en tickade bomb och från politiskt håll är målet och få ner sjukpenningtalet till nio dagar till 2020 annars väntas en kostnadsexplosion och man talar om nya satsningar, åtgärder och regelverk. Försäkringskassans kampanj är säkert en del av detta.
Rent intellektuellt är det ganska enkelt att räkna ut att syftet med kampanjen är att öka folks motivation att komma tillbaka till arbetet genom att säga att alla behövs även om man bara kan arbeta lite grann. Men det är just det. Kravet för att du ska ha en plats i laget Sverige är att du i alla fall kan göra det. Arbeta lite. Däri ligger ditt värde. Och däri ligger troligtvis också svaret på den grundläggande frågan som ingen vågar ställa när det gäller just den psykiska ohälsan: Varför mår folk dåligt?
Intressant att notera är också att bland alla jag talat med om denna kampanj finns ett tydligt mönster. De som är eller någon gång varit sjukskrivna en längre tid har alla uppfattat den som djupt sårande medan friska uppfattat den som positiv. Så det kanske är dags för försäkringskassan att fundera lite på vems intressen man företräder, vilket perspektiv man har och vad man egentligen vill uppnå. För det är i vart fall inte skyltar med budskap som dessa som kommer hindra människor att hoppa från broar när livet känns för tungt att bära.
